Hej då husdröm

Under ett par års tid har vi tittat efter hus. Många gånger mest på skoj, men några gånger helt seriöst. Vi träffade banken här i Stockholm och fick ett muntligt svar på hur mycket pengar vi skulle kunna få låna till ett hus under vissa förutsättningar. Och vi har anpassat vårt letande efter det. Med tillökning i familjen har kraven ändrats lite och närheten till bl a barnvakt har klättrat högre och högre upp på listan och därför innefattar sökningarna på hemnet numera även Gävle kommun. Men vår bankman här kunde inte svara för huslån i Gävle utan hänvisade oss till det lokala kontoret.

Vi kontaktar dom i hopp om att dom ska kunna ge oss en fingervisning så vi vet vilken prisklass vi kan lägga oss i. Vi blir ombedda att ansöka om ett lånelöfte vilket vi också gör. Men där tar det stopp. Vårt ärende lämnas till en kreditkommité som återkommer med beskedet att vi inte kan få veta hur stort lån vi kan få innan vi sålt vår lägenhet. Vi försöker förklara att vi är fullt medvetna om att vi inte kan ta ett TILL lån på x miljoner kronor och att det är en självklarhet för oss att sälja vår bostadsrätt innan vi genomför ett husköp. Men för att kunna titta på hus behöver vi veta vad banken anser att vi har råd att köpa. Men nej. Vi får inget svar förrän vi sålt vår lägenhet.
I och med det här är det alltså snudd på helt omöjligt för oss att köpa ett hus i Gävle. Jag vet ingen, med två små barn, som skulle våga chansa på att sälja sin lägenhet för att sedan på max ett par månader hinna få igenom ett lånelöfte, hitta ett hus man vill ha, packa och genomföra en flytt.
Så, älskade Solna, du får stå ut med oss ett bra tag till...

frida