I helgen var vi hemma hos min mamma och pappa och hälsade på. Jag och Ilma hade en av våra duster som allt för ofta handlar om "äta eller inte äta". Det var dags för lunch och som vanligt så vägrade Ilma äta. God förälder som jag är, så började jag så klart med ett snällt be henne äta. Efter en si så där 20 gånger så började jag lacka ur och började höja rösten "om du inte äter nu så blir jag arg". Det hjälpte inte heller och jag blev mer och mer frusterad. "Om du inte äter nu får du gå in i gästrummet". Ja, men det var ju jättekul för då kunde man stå i fönstret och titta på morfar som var utanför och fixade i trädgården. Tillslut var mitt tålamod helt slut och jag säger (ja ja fy vilken hemsk mamma jag är) "om du inte äter nu så åker jag tillbaka hem och du får stanna här själv". Ilma gick till matbordet, satte sig på stolen, tittade på maten, tittade på mig, pausar och säger:
- men du har ju ingen bil!
Idag visade hon också upp vilka fantastiska grejer hon lär sig på dagis. När vi gick hem från dagis spottade jag ut mitt tuggummi i buskarna. Hon uppfattade direkt vad jag gjorde och frågade
- Vad var det du spottade mamma?
- Jag spottade ut mitt tuggummi
- Men det får du inte spotta där!
- Inte?
- Nä, du måste lägga det i papperskorgen!
Tillsist - läggdags. Ibland känns det som ett evigt jagande "städa nu, borsta tänderna, kom hit, stå upp, sitt ner, ta av dig kläderna, kissa på pottan, nej du får ingen riskaka, osv osv osv" och efter att ha kört dessa ramsor alldeles för många gånger så säger jag, medan Ilma sitter på pottan:
- Är du klar?
- Nä
- Är du klar?
- Nä
- Men snälla Ilma kan du skynda dig lite, det här tar alldeles för lång tid!
- Kan jag få bajsa lite bara, snälla mamma?
Ilma har varit smart, go och fantastisk på alla sätt den här veckan. Jag vet däremot inte om jag kan säga det samma om mig själv...
frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar